Nästan varje dag när man får en liten stund för sig själv ( i bilen, i duschen el när man ska sova ) då kommer tankarna. I bland är det skönt att få landa i sina funderingar i bland är det riktigt jobbigt och man vill att den ensamma stunden snabbt ska ta slut.
För en liten stund sen hamnade mina tankar på sahlgrenska. jag minns hur vi satt på uppvaket och väntade på att Isak skulle vakna jag, Magnus och så lillasyster Lovis. Runt omkring oss fanns andra barn som vaknat och en nyinkommen liten bebis runt 6-7 mån. Jag tycker att alla vaknar upp men inte Isak och ingen finns där och säger något. Han opererades när han var liten för en tå och allt gick då så smidigt när han vaknade. Jag vill bara skrika Väck honom ! vi sitter där en halv timme försvinner i väg... Plötsligt tittar mamman på mig med den lilla bebisen och säger man är inte mindre orolig för att barnen är större och så ler hon. Där hanterar hon vant sladdar och lirkar med att förvilla sitt barn med en leksak. barnet skrattar och mamman ler. Mitt i allt tar hon sig tiden att bekräffta min oro, det är stort för mig. Min son har inte genomgått någon farlig operation och anledningen till han sover hårt är just det att han är en tonåring får vi reda på efter en halvtimme. Men att se sin "lilla" 13 åring 186cm lång i en för liten säng sova många mil hemifrån nyopererad och fortfarande inte ha svar på några frågor det sätter spår.
Det är många som säger att det finns andra som har det värre. Jag förstår att ni vill trösta och tro mig hur många gånger har jag inte försökt tänka i dom banorna. Jag vill inte gräva ner mig, jag vill inte låta detta ta över glädjen i min fina familj. Men tänk er själva att bära en ständig oro över att Isak ska svimma av i ensamhet att han i fallet slår sig fördärvad det räcker med ett hörn, en trapp, på cyklen sen kan allt vara försent... Bär den oron och den ovisshet om vad som är fel på honom och försök sen säga att det hjälper att tänka på dom som har det värre. Mina barn är mitt liv min kärlek och utan dom vore livet inget. Man vill dom allt gott !
Nej nu väntar mitt jobb på mig. Jag får reflektera över flera tankar en annan dag =)
Ha en skön söndag!
Kram Petra
Hej Petra! Det var ett tag sen jag kommenterade nu, inte med mening och jag ber om ursäkt.. Läser ofta dock men det känns som det jag skriver är samma sak varje gång och hur kul är det för dig att läsa? ;) men idag gör jag ett försök.. Vill bara att du ska känna att det är ok att känna det du gör och att det är ok att tänka att det just ni går igenom är det värsta tänkabara för just nu för er är det det!! Jag tror inte att de som säger att "det finns de som har det värre" inte förstår eller kan tänka sig in det ni upplever!, för då tror jag inte man skulle uttrycka sig så! Du ska inte ha dåligt samvete för hur du känner för det är verklighet för dig och måste få ta tid att bearbetas! I mina ögon är ni oerhört starka även om det för er kanske inte känns så många gånger! Ta hand om er och imorgon får jag ju träffa underbara Lovis som kan få en le på en halvsekund! Stor kram /Anna
SvaraRaderaVi tänker på er varje dag ska ni veta =) jag önskar av allt att ni ska få ett svar snart <3
SvaraRaderamassa starka kramar till er..
Hej! Nu har jag varit förbi och handlat några ggr och inte nämnt något eller fågat om hur det är med er och Isak och så. Jag tänker på det ändå bara så ni vet. Det kanske kan vara skönt att bara prata om nåt helt annat nån gång med. Jag vet inte vad ni tycker.
SvaraRaderaFolk försöker nog trösta när dom säger att det finns dom som har det värre. Obetänksamt, usch, men säkert inte illa ment. Inte helt kul att höra ändå. det är då defenitivt ingen tröst iaf.
Man har sitt eget och sin egen sorg och det kan inte jämföras säger jag. Det som för vissa kan te sig som en småsak är skitjobbigt för andra. När jag miste mina pojkar så fick jag höra så mycket sånt skit. "Tur att du inte gått längre i graviditeten" och "vilken tur att du inte var fullgången" osv. Vadå tur? Och.. "det kunde ju ha vart värre" sa många. Säkert men just då var det det absolut värsta som hänt i mitt liv så att säga så är så himla himla taskigt och nedvärderande.
Och det är lika för er, det ni går igenom är det värsta för er och jag kan tänka mig att det är fruktansvärt påfrestande och skitjobbigt. Och ingen ska komma och säga till er att nåt kan vara värre för just nu kan inget vara värre för er. Stå på er och försök skita i vad folk säger (fast det är svårt, för det är klart man tar åt sig av kommentarer). Jag tänker på er iaf ska ni veta, trots att jag inte nämner det varje gång när jag träffar er. Stora kramar. Terese
Folk som säger...det finns de som har det värre, har troligtvis inte varit med om många svårigheter i livet. När ens barn råkar ut för någon sjukdom, finns det för stunden inget värre. När man dessutom måste bära på oron över vad det kan vara, så blir ju varje dag en kamp. Ni är ju helt fantastiska på att klara den kampen. Men som om det inte skulle räcka, så har ni ju också oron för pappa Bengt. NEJ, finns det någon Gud, så tycker jag att han varit alldeles för hård mor er, nu får han skärpa sig!!
SvaraRadera