min familj allra helst barnen som är Så starka i denna resa. Det är jag som kass på att hantera det. Men så är det också ens barn som man hyser Starka känslor för. Att under dom två senaste matcherna sett tendenser på att han kan rasa gör mig så ledsen och frustrerad att det är svårt att hålla tillbaka. Ändå så måste jag bita i hop och orka jobba det finns inga alternativ just nu sen kan man inte direkt boka in att på fredag fm är det en lucka då kan du bryta i hop lite. Men i dag skulle vi varit ute och fotograferat dagisbarn men regnvädret hindrade oss. Vi tog tag i räkningar, ritning på utbyggnad m.m sen känner jag tyngden komma men man är så tom att man inte ens orkar gråta. Som tur är ser M signalerna och vi tar tag i två av typ 15 beställningar som ligger över mig...skönt. Efter det så åker han och min plan är att åka efter mot jobbet men jag eller kroppen styr mot soffan där jag somnar på 1 sek. Har nu ett litet, litet hopp om ork igen även om jag känner att det behövs Mycket, mycket mera av den varan.
Försöker att lära mig av M att inte känna så förbannat mycket. Men jag känner så mycket för människor att det i bland gör riktigt ont och denna gång är det inte vem som helst utan min son, mitt liv. Jag vet hur mycket han led av att följa sitt lag på bänken hela vintern och jag önskade av hela mitt hjärta att han får fortsätta med allt han vill inom sporten. Han behöver inte bli bäst eller proffs men han behöver lagkänslan, kompisarna, glädjen, motgångarna, skratten, vännerna Ja allt som ger en det där lilla extra i ett annars i bland kämpigt liv. Jag hans mamma vill ordna allt det där. Det är min kamp.
Önskade att ni var flera som skrev lite, berätta om era erfarenheter och om hur ni lyckats vända på någon kamp. Vi behöver dela tankar och hjälpas åt här i livet, eller hur ? Blir så glad när flera av er skrivit att vi är starka. Susanne skrev på fb en dag att ni är så starka tillsammans och i just den stunden behövdes det så väl och det "lilla" gav mig orken att fortsätta just den dagen !!! I bland behövs inte mera <3 tack Susanne
Kram Petra
Älskade Petra!
SvaraRaderaJag står här lika förvånad som vanlig och undrar hur du klarar allt. Själv hade jag nog brutit ihop för längeseden. Men när det är tungt kom ihåg det jag messade dig förut. När det är tungt syns bara ett par fotspår kom då ihåg att du inte är ensam....
Du vet att jag önskar jag kunde hjälpa dig och ta lasset på dina axlar bara för en dag.
Kram på dig fina fina Petra
Mia Asp
Många hade brutit ihop för längesedan. Detta är ett bevis på er styrka, att ni har kommit så långt.
SvaraRaderaMedvetna och starka föräldrar klarar detta, även när man bryter ihop ibland. Men jag brukar se de där nedgångarna som lite paus. Sedan orkar man plötsligt lite till igen.
I vår familj så är det jag som har de flesta sjukdomarna, sedan Maja. Alla tre barnen har ju flera funktionshinder och gubben har sina speciella sjukdomar, som Menieres sjukdom t.ex.
Men man växer, konstigt nog, in i det hela när man vet att man kommer att få dras med allt detta för resten av ens liv.
Man blir stark till slut. Jag tror också att en stor del av styrkan kommer av att man kan prata om allt. Man sitter inte tyst hemma med låst dörr och traskar ner i ett mörkt hål.
Man kan ju hamna i det där hålet, tillfälligt, ibland. Men det finns alltid en stege upp.
Någons ord, någons kram, någons klapp o.s.v.
Samtidigt som man går igenom svåra saker så finns det en lärdom i allt. Vi kan säga till andra JAG FÖRSTÅR, och också mena det. Av erfarenheten växer man, och är man en familj som går igenom jobbigare saker så blir man ofta som ett garnnystan. Familjen blir ihoprullad på ett fint sätt och det är svårt att slitas sönder.
Barn är ju ofta också mycket starkare än man tror. Att de sedan uttrycker sig när de är sjuka eller mår dåligt, så att man blir ledsen och nere för deras skull, är ju egentligen bara positivt... för man får verkligen veta vad och hur de känner. Många föräldrar får inte det, för de har inte den fina kontakten som ni har med era barn, synd nog. Men tyvärr så är det så idag.
Ni har starka ungar och ni är toppenföräldrar. Glöm inte det! Tillsammans blir ni ett stort och fint och färgglatt garnnystan. Var ni än rullar iväg så sitter ni ihop. Skulle ena änden av garnet börja släppa lite, så går det snabbt att rulla på den änden igen.
Love you! Kram Stina
"Det som inte dödar stärker en" sägs det, och det ligger nog faktiskt något i det.
SvaraRaderaJag trodde att hela min värld skulle rasa den dagen min älskade mamma lämnade oss, men på något konstigt vis så går livet vidare... Jag minns att jag bröt ihop rejält 3 gånger, och då hittade Lasse mig ståendes i ett hörn, skakandes, gråtandes. Jag blev LIVRÄDD för den känslan!! Trodde verkligen att: nu slår det runt i huvudet, nu blir jag tokig på riktigt!! En riktigt obehaglig känsla. Så min kropp bestämde sig nog för att inte komma till den gränsen mer än 3 gånger, slog på ett skydd för att jag skulle kunna vara stark istället och ta hand om min familj, min son, att finnas för honom. En finurlig uppfinning den där hjärnan som ger oss sådan överlevnadsinstinkt!
För hur skulle det bli, om jag blivit psykiskt sjuk, vad hade jag blivit för mor till min son då??
Sen beskedet vi fick i vintras om att Simon är född med en njure, och att den han har bara fungerar till 43 %... det var fruktansvärt!!! Man har så mycket tankar och funderingar. Men jag tror att du är som jag, du klarar mycket tack vare att du kan prata med andra om det hemska. Man lättar på trycket små bitar i taget när man känner att man är alldeles full. Det är det som gör att man orkar vidare, och så klart även den stora kärleken till våra barn! Det är ju dom vi lever för!!
Vi måste helt enkelt kämpa!! Dom behöver oss! Men vissa dagar är mörkare än andra såklart, och man HAR rätt att falla! Både du och jag har nära och kära som tar emot oss i fallet, så vi har tur. Man måste våga bryta ihop, för att resa sig förhoppningsvis lite starkare än efter förra fallet så man klarar ett längre tag nästa gång.
Jag är ganska dålig att hinna med och läsa här, men jag kikar in emellanåt, men du ska veta att ni alltid finns i mina tankar, och jag beundrar eran styrka och den fina kärlek och sammanhållning ni har i eran familj!!
Saknar dig min fina vän! Finns här för er.
Kram // Maria R