Försöker att

trycka undan mina tankar då jag är på jobbet. Men Magnus är tyngd och glada människor kommer in och säger Hej hur är det med all välmening men hua vad svårt det börjar bli att bita i hop. Jag undrar så hur det går för pappa & mamma på lasarettet. Vilka besked har dom fått/får dom. Känner att hela kroppen skakar och jag gruvar mig massor för att åka hem.


Mitt i allt skrivande ringer pappa..
Sitter här nu och försöker att sålla vad som egentligen sas. Dom var helt färdiga och hade bara tagit sig en bit från lasatrettet för att kliva ur bilen och få luft. Läkaren dom träffat hade varit underbar och dom har nu satt in bästa tänkbara behandling och nya läkartider för kontroller. Mitt i allt så verkar det finnas hopp om år kvar..

Mamma sa bara att vi fick prata mera sen vi är helt slut nu. Men känslan av att pappa ändå ringde känns gott nog. Dom har också blivit lovade att få samma läkare i fortsättningen och bättre behandling. Det dom gör nu med medicinering är att försöka få ner PSA värdet om jag förstod allt rätt. Kanske , kanske finns sen en möjlighet att även behandla skellettet.
Puh, oj vilken pärs. Då kan vi på någotvis gå vidare lite till och njuta av varje dag!

En sak kan vi med säkerhet säga att cancern kommer aldrig att kunna försvinna men nu tror och hoppas jag ändå att pappa tar fram sitt jävlar annamma och även lever på lite envishet för det tror jag man kommer förbannat långt på. Vi får hjälpas åt ta en dag i taget och leva för varandra! Lovis sa till mig en dag Nu får du lova att du ger din pappa en kram varje dag
Hon hade också en dröm om att vi alla ska gå runt Lurån en sista gång om vi nu hinner, sa hon. Men i dag älskade Lovis känns det som vi gör det! Vi får prata med morfar om det =)

Kram alla!
/ Petra