Livet sliter på

Känns som om varje gång jag skriver här så är det en väldans beklagan bara. Men det är oftast dom känslorna som behöver komma ur.

Tycker oss ha sett en lite piggare Isak dom senaste dagarna vilket är underbart. Men på någotvis så ger det mig utrymmet att sjunka... hatar att ha daglig värk ! Är också så jobbigt att tänka att jag påbörjade något i våras som sen sprack för att vare sig tid eller ork fanns till slut. Blir också väldigt ledsen när jag ser och känner att kroppen inte längre vill. Musklerna har varit utsatt för smärta så pass länge att dom bestämt sig för att ge upp och där dom gett upp har jag sjunkit in och det är som en djup gropp som ropar efter att få tillbaka sin muskel. Skelettet hamnar också snett då inga muskler finns kvar att bära upp det....men jag ska inte dö så varför klaga. Men jag återkommer ändock nästan varje dag till att bli lite rädd då jag ibland har jobbigt att bara gå upp för en trapp. Vad händer om jag inte tar tag i det ? Det som är jobbigast är att det inte syns (förutom groparna när jag är utan tröja;) och det är oftast ingen i ens omgiving som ens förstår. Livet ska rulla på ändå allra helst om man är mamma...

Äh det är bara att hänga i för nu är det Isak som gäller! Men skönt att bara få ur sig lite ondo. Önskade i bland att jag kunde skriva allt som far i huvudet och tynger mitt bröst men det får ligga och gro då det inte bara handlar om mig...

Kl är snart 10.30 det är dags att väcka min familj och se vad denna dag har att erbjuda. Ska försöka släppa mina tankar och hoppas att det inte påverkar övriga, man vill att varje ledig dag med barnen blir toppen men det är inte alltid enkelt med alla oros moment.

Kram
Petra