Dessa förbannade tankar...

Varför hänger det över mig hela tiden...denna oro denna tyngd. Vi har haft ett par dagars ledigt och det tar nästan mera än det ger och då undrar jag var finner jag glädjen igen. Med ledighet kommer också utrymme för eftertanke och den vill jag inte veta av. Man håller sig uppe så sent det bara går för att veta att man däckar direkt i sängen, då slipper man hinna ligga och fundera. Vad är det för sorts liv ? Just nu känner jag också att vi inte riktigt synkar igen, man vill inte dela dom tunga tankarna med den andre. Man är rädd för att den andre ska må sämre att man påminner varandra om vår situation, så man biter i hop och far illa på cupen.

Visst har vi haft fina stunder under vår 2 dagars ledighet också. Vi har också hittat en fantastisk nämnare som hela familjen njuter av, badminton !!! Det är skönt med små andrum och en glädjekänsla...men lik förbannat hänger det andra skiten över en som ett grått moln.

Vi räknar snart ner en månad sen sist...

det är sjukt men man är SÅ rädd. Han kanske aldrig mera tänker tuppa av...vi vet ingenting, läkarna vet inte med säkerhet. När får vi vårat svar ? Hur många gånger till behöver han ramla i hop ? Älskade unge hur ser din framtid ut ?

Som mamma vill jag kunna rädda dig från allt det onda, men detta är utanför min makt och kanske är det det som tär mest.

Isak har också flera gånger under sommaren sagt att han tycker att det är jobbigt när jag inte är hemma hos honom och han tycker att det är dags att avsluta kapitlet Calimero. Dom tankarna är också en mega börda på våra axlar..när är det dags att ge upp ? Vi behöver också bygga till ett sovrum i närheten av Isak och en till toalett men för vilka pengar då och när ska Magnus ha tiden till att göra det ?

Det är sommarlov, sol och det är nu man ska ladda batterierna. Vi är bjuda på fester men hur ska man kunna lämna Isak, hur ska man kunna slappna av ? Det var vidrig den gången han var i skolan och ingen av oss var hos honom. Vi skulle behöva egentid jag och M för att orka, men man kan inte släppa taget det är nog jobigt dagtid.

En haldag åt gången det är så vi får leva, hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi kan gå vidare även om jag bävar massor för vad dom ska göra...Vi måste ur denna mardröm som finns hos oss dygnet runt.

Var glad åt era friska barn !!! Det gnälls alldeles för ofta på småsaker runt barnen. Njut av varje framsteg, varje fördelsedag.

Kram
Petra