I dag stod innebandymatch i Smedjebacken på schemat. Redan i går sa Magnus att det känns inge bra i magen och då blir det jobbigt.
I morse klev jag och Isak upp först, åt frukost framför TVn och såg på fiskeprogram. En bra start på dagen med andra ord. Gjorde iordning lite matigare mackor som han kunde äta på väg i bilen då matchen låg under lunchtid. Men då på väg hör man hur han tappar stinget helt...jag får gråten i halsen och oron i magen växer sig stor. Försöker att inte tjata för mycket då man hör på honom att det är jobbigt men när vi åkt en bit känner jag att jag måste veta. Frågar om han känner sig loj och svaret blir såklart JA och då vet man att nått ligger i luften. Det blir så himla tungt när det trillar över en igen, jag vill att han ska må bra! Tankarna far runt hur gör vi nu vad är rätt vad är fel? Hänger det i eller vänder det? Dom startar alltid med en stund löpning och han tycker då att det känns ok så vi låter honom spela, men första och andra period är tuff innan man ser hur han fixar det. Hjärtat slår hårt, magen svider men vi överlever även denna gång. Det som gick så bra under 4 dagars cup (förutom en smäll i dosan) jag var inte riktigt beredd idag. Klart man vet att det hänger över oss men han har ju sett så pigg ut ett tag nu man vill inte att det händer igen, aldrig någonsin mera. Men vi inser såklart fakta att det är inget som är borta han håller det i schakt med bra vanor men med lite, lite fusk så finns det hemska där igen.
Vi är nu okej Isak har pliret i ögonen igen men oj vad snabbt man kastas tillbaka i tiden och minns stunderna han tuppat av.
Nya tag nästa helg!
Det är ju också förbenat roligt att han kan spela igen och det finns inget bättre än att se honom spela bara han är pigg.
Men visst är vi sårbara...
Kram Petra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar