Något mera dök så in i mitt liv..

Ett mejl med en fråga och en önskan.
När jag först läste var det inga konstigheter då vi fortfarande får förfrågningar om fotografering trots att vi slutat men när jag kommit några rader så kom klumpen i magen. (Om du läser Å så behöver jag bara få ur mig mina tankar och funderingar och jag både tror och hoppas att du förstår.)

Tänk er ett mejl från som hon beskriver en gammal kund som önskar hjälp med en familjebild då hon blivit allvarligt sjuk. Min första tanke var hjälp varför får jag detta mejl jag som nyss varit nere i djupet och knappt vänt hur ska jag orka. Mitt gamla jag hade inte tvekat en sekund men jag kände att jag måste få fundera lite och själv berätta vår situation. Känner mig så rädd för att inte vara stark nog att klara detta. Vi har sen haft mejl kontakt där jag också rekommenderat andra fotografer men även sagt att jag finns här. Har fått förklarat läget och tänkt och känt efter i magen och hjärtat och jag vet att jag aldrig tvekat på att hjälpa om jag själv varit stark så mitt svar blir såklart att jag hjälper till...men det gör ont...och jag har haft svårt att somna ett par nätter. Jag tänker mycket, jag känner mycket...
Livet är inte rättvist och prövningarna är många och hårda.

I morgon ställs jag inför en stor utmaning en troligtvis sista familjebild...det gör ont att bara skriva och hur det ska det då inte kännas för denna stackars arma tre barns mor...det är sjukt...så orättvist..

Det gör ont över hela mitt bröst och jag drar djupt efter luft. Jag ska göra allt jag kan för att förmedla kärlek och liv i dessa bilder, jag ska lägga allt jag har om jag så bara är en fläck efteråt. Det känns som mitt livs största uppdrag

Denna förbannade cancer tycks dyka upp från alla håll. Det susar i öronen och jag försöker att tänka hur man själv skulle känna med en diagnos på 3-15 mån kvar. Jag mår illa...hur lever man och hur går man vidare...det blir djupa och många tankar om livet och dess mening. Jag hoppas av hela mitt hjärta att prognosen visar sig vara helt fel och att min bild får bli en bild i kampen mot vändning i stället för tvärtom!

Jag försöker ändå allt vad jag förmår att andas och känna min styrka som jag vet att jag har den ställs bara just nu på prövning efter prövning och jag kan bara hoppas att dom snart tar slut.

Jag tänker tillbaka på många av orden hon skrivit från en helt normal sommar, något kändes kanske konstigt i augusti men inget allvarligt sökte sen akut i september efter det har det gått jätte fort...vad mycket vi inte vet...

Så snälla finns det någon som kan hjälpa mig i morgon med en tanke, vad som helst att hitta styrkan att hjälpa denna familj så ber jag er att hjälpa mig. Jag vill kunna vara stark nog att göra ett bra jobb, stark nog att kunna bemöta dom på ett behagligt sätt. Jag känner alltid för mycket för andra Magnus säger att det mitt största handikapp och just nu önskade jag att jag inget kände för det gör jävligt ont på så många plan.


Var rädda om varandra
Älskar varandra
Ta hand om varandra


Kram Petra