Gott och blandat

Är just nu lediga och i en innebandycup över helgen. Mitt i allt hamnar man på cancerfondens sida.... det är verkligen så livet är just nu. När det ploppar upp så tillåter jag det att göra det en stund även om det gör ont. Behöver landa och se hur andra tagit sig framåt igen, även om jag vet att man gör det. Det har ändå varit många båda nya och repriser i tankar efter den städvecka vi hade för en vecka sen. Pratade med min syster häromdagen och vi känner båda att vi på någotvis fortfarande är i en form av chock, allra helst runt mamma. Läser på cancerfondens sida att man omkring tre månader efter dödsfallet hamnar i den mest känslomässigt svåraste perioden. För oss dog pappa precis då.... . Undra på att man ligger back, även om jag inte menar att allt ska ske på exakt tid men jag tror man förstår mina tankar. Alla sörjer naturligtvis på sitt sätt och med olika tidsperspektiv. Vi har en bit kvar i resan..

Kopierat från cancerfondens sida:

När min fru dog kom det som en chock fast jag visste att hon var sjuk. Nu har det gått fyra månader och jag borde väl börja kunna acceptera det som hänt. I stället känns det ännu mer ofattbart och fruktansvärt nu än strax efter dödsfallet. Hur kan det vara så?

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att bearbeta. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåraste perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över, omkring tre månader efter förlusten.

Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning. Det kn vara så att vänner och andra närstående inte lägre har den sörjande i fokus. Man hör av sig mer sällan, vilket bidrar till känslan av ensamhet.  

Tidsaspekter 

Hur lång tid brukar det ta innan man har kommit igenom sorgen?

Det varierar mycket. Men för de flesta tar det betydligt längre tid än de själva väntat sig eller vad omgivningen tror. Det är vanligt att det dröjer ett eller två år innan man känner sig redo att gå vidare i livet.

Det första året efter dödfallet kallades förr sorgeåret. Under det året måste man för första gången gå igenom allt utan den döde, det man brukade göra tillsammans vid olika tillfällen på året, födelsedagarna, helgerna, semestern med mera.

Årstidernas olika lukter och ljus påminner om hur det var ett år tidigare, då den närstående fortfarande levde. Många gånger är dessa minnen jobbiga om en längre sjukdomstid föregått dödsfallet. Detta år kan vara den allra tyngsta tiden, sedan kan det sakta börja bli litet lättare.

För en del kan det andra året kännas svårare, speciellt om omgivningen förväntar sig att sorgen ska ha ”gått över”. Alla måste få den tid på sig att sörja som just de behöver.

Sorgen går inte över, men man lär sig att leva med den.

Nu ladda för att Isaks lag spelar semifinal på em!

Kram Petra