Försöker verkligen att sakta hitta livet igen. För det mesta går det rätt bra men emellanåt kommer dippar. I går kväll kom en sån och då gör verkligheten Väldigt ont, ont...
Orkar i dag inte skriva så mycket utan blandar upp ord med bilder.
Behöver ändå göra ett avstamp och lätta lite på det som far.
Mosters lilla ögonsten fick i går sin första tand. Min syster ringde mig för att berätta och jag kände utan att hon sa något att det samtalet skulle gjorts till mamma..... då gör det ont. Jag är tacksam att hon ringer mig men önskade att vår mamma fick finnas. När jag dessutom börjar jämföra med att Isak fick sin första tand när han var 4 1/2 månad som Anni då säger min syster att hon blir ju snart ett halvår. Känner mig lost i mig själv som inte har koll på hur gammal hon är och känner mig förvirrad över hur ett halvår överhuvudtaget har gått!? En bit av livet har försvunnit i så mycket händelser att man inte ens tar in veckor & månader.
Med den soliga varma sommaren som var i mammas besked och sjukdom så blir solen förknippad med resan. Jag känner henne och minns. Tittar ofta på molnen och tänker på var hon är? Lisa har sagt att hon ska vinka till sin Benke och mormor när vi flyger till Rhodos.
Magnus kämpar på och har i dagarna påbörjat lite egentillverkning som vi pratat om så länge. Han sålde en sån här tavla efter en dag i butiken :)
När mamma blev sjuk så mötte vi fåglar i olika händelser. Vi hade också en svart korp som ibland flög runt våra hus. Under pappas sista vecka på lasarettet så flög också en svart korp över vår bil på väg hem efter ett besök hos honom. Den har blivit förknippad med sjukdom och död för oss. Så i går står jag i tvättstugan och ser något röra sig utanför, en svart korp flyger rakt emot mig i fönstret. Händelsen griper tag jag springer ut till Isak i köket och tittar samtidigt ut, då kommer den mäktig som den är glidandes utanför köksfönstret på väg mot sjön. Min första tanke blir är någon mera sjuk? Men sen berättar Magnus att han också mött den ner på mamma & pappas gård häromdagen och jag har nu bestämt att det är sorgen som dröjer kvar. Det är en symbol för hur livet är just nu och den sätter bara ett sant och mäktigt spår när den cirkulerar runt om oss.
Kram
Petra
Kraaaaam!
SvaraRadera