Våndas över om jag orkar lätta på trycket..

När väl känslorna väller över så blir det numera oftas jobbigare att dela med sig av dom, man vill inte kännas vid sitt liv riktigt. Magen gör ont av miljoner saker. Känner mig såå otillräcklig hatar att varje morgon säga till barnen hej då nu åker mamma till jobbet. Vad blev detta för skit sommar, dom behöver mig !!! Känner mig också som en skit när jag lämnar M i allt på jobbet, jag slits verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Sommaren har också varit hemsk i vår kamp då alla läkare är borta och ingen har tid för oss. Tur nog så har två av hans tre senaste känningar ändå varit hanterbara annars vet jag inte vad man gjort.Sjukvården gör ett uppehåll över sommaren men att människor fortfarande är sjuka verkar inte spela någon roll, då gäller det att vara stark som förälder.

Har också tvekat en heldel på slutet över att skriva då jag känner att vissa tycker att det är bekvämast att läsa lite info om hur vi mår här. I vissa fall känns det helt ok när det händer något och när han varit inlagd på sjukhus då hinner man inte riktigt med att meddela man har fullt upp att överleva. Men att inte bry sig mellan gångerna är än värre.. Hörde efter det vidriga i Norge en psykolog som pratade om hur man ska bete sig mot människor som går igenom tunga saker i livet. Hon sa att man ska vara följsam och anpassa sig efter den som har det tufft, för mig var det så skönt att höra. Att jag/vi inte ska behöva göra den kampen att jag inte ska behöva lägga på oss en massa missförstånd. Hon gav också rådet till människor som kanske skulle tillbaka till sin arbetsplats och möta människor som sörjde eller var chockade. Våga lägga en hand på axeln se dom i ögonen och bekräffta att ni vet vad dom går igenom, mera behövs inte... Hon sa också att den drabbade vissa dagar vill prata om det 23 timmar på ett dygn och en annan dag 1 tim eller inte alls. Det är verkligen så det är vissa dagar är ok och vissa dagar är botten, men det är verkligen inte vi som ska kämpa med andra vi har fullt upp med oss själva ! Så var det sagt och jag vet att jag säkert trampar någon på tårna men jag orkar inte vara stark min energi behöver min familj. Vi har nog med våra egna kamp.

Måste dela en kamp som faktiskt är mera roligt än jobbig. M har skickat papper till FK då han låg inne med Isak på lasarettet (nov, feb & april). För det första så är det krågligt när man har barn som är över 12 år krävs särskilda intyg då man är stor nog att klara sig själv sen har M uppgett ny inkomst som är 150 000 mindre än förut och det funderar dom just nu på. I mina ögon så verkar inte det vara ett stort problem att behöva betala ut mindre pengar men för dom har det nu tagit flera månader att fundera om M verkligen talar sanning =)

Nej mera hinner jag inte nu, arbetet väntar.

Lovar att nästa inlägg blir trevligare !

Kram Petra