Vankar av och an..

Varför blir jag helt handlningsförlamad när inte M är här ? Hatar oron i kroppen som aldrig någonsin tycks vilja lämna oss. Magnus har jobbat sen tidigt i morse och har kämpat på med en fruktansvärd huvudvärk tills hans svärmor kom med treo. Direkt efter jobbet åkte han till sin mormor och har inte kommit hem än...kl är snart 23. Men jag är glad och stolt över honom, hon behöver honom mera än mig just nu. Jag är bara så orolig att han inte orkar i slut ändan. När man börjar att lägga i hop allt som ligger bakom oss så vore det inte konstigt om någon av oss kraschar snart... Tycker i bland att det är så otäckt när man står i diskussion med någon på jobbet om oss/Isak man inser inte att det är oss man pratar om. Någon gång har jag snuddat vid tanken på om jag hört någon annan berätta om sin son som svimmar av och utreds för ett hjärtfel ja då hade jag lidigt mycket med den familjen, vilken hemsk oro. Men nu är det vår sanning...vilket vi inte riktigt förstår tror jag...det är väll ett sätt att överleva helt enkelt..

Förra veckan blev också tuff då en djupdykning gjordes. Jag tycker ändå att vi pratar mycket jag och M och framför allt byter blickar och förstår varandra, men i förra veckan skickade han ett mejl till någon. När jag där fick veta hur han känner innför en fotbollsmatch, visst förstår jag oron men att han är kräkfärdig var jobbigt att läsa. Vi bär båda på mycket tunga känslor och just nu fylls hans ok på.... Jag ska försöka göra allt för att vara stark åt oss båda just nu.

Nu kom han hem så nu lämnar jag detta för att krama honom hårt och länge. Men jag är glad att jag skriver igen det är min bästa terapi.

Kram alla goa

Petra