Var tog ni vägen?

I vår resa så har vi fått följe av fåglar. Dom allra starkaste möten har nog varit dom svarta fantastiska korparna. Från förra sommaren har vi haft en omkring oss, men i påskas blev dom två. En mäktig känsla för hela vår familj. Dom har gett hoppet att dom hänger kvar med oss. När vi i maj skulle åka mot Rhodos så hände något mycket märklig samma dag det var avresa. Jag och Magnus var på verandan och plötsligt hör vi dom. Försöker titta var då ljudet är mycket nära. Korpen pratar som aldrig förr och jag blir helt tagen, vad vill den säga. Vi får känslan att någon vill önska oss en trevlig resa. Jag svarar tillbaka och avslutar sen med -Jag Älskar dig mamma, Då byter korpen tonläge och vi står gapandes och tittar på varandra. Jag går in för att hämta mobilen då jag vill bevara ljudet för alltid, rädd för att dom ska försvinna. När jag kommer ut igen har det tystnat.... glad ändå att vi delat detta då kan någon kanske tror man blivit helt galen. 

När vi sen kommer hem så är det tyst och tomt. Får dock ett sms några dagar senare från Isak som åkt på en tripp med övernattning till Vansbro. -Mamma jag har sällskap, mormor och morfar är här. Glad att han känner så och att korparna bara sprider trygghet. Någon dag efter Isak kommit hem ser vi dom en gång till men sen är det tyst......och tomt.

Har förberett Isak på att det kanske tystnar när vi spridit askan. När jag nämner det till honom säger han - Då låter vi bli det! 

Men vi har inte ens kommit till det momentet, dom försvann ändå. Det är en ny fas och jag gillar den inte alls. Visst börjar allt komma ikapp och jag lider just nu av en vidrig magkatarr. Har också väldigt svårt med för många bollar i luften, för tvära kast under en och samma dag. Jag är trött och sliten. Vill ha en paus från allt men det är lättare sagt än gjort. Post, telefonsamtal, städning, beslut, uthyrning, försäljningar, lån o.s.v

Jag är ändå glad mamma att jag hade styrkan när du var sjuk. Jag hade och tog möjligheten att finnas där för dig. Varje dag var värdefull och jag värderar vår sista tid tillsammans högt. 

Men jag kan inte låta bli att undra,

Varför lämnade du oss?

Saknar dig just nu mera än någonsin. Du var mitt stöd i alla beslut som måste fattas. I det var du klok i af.

Love you

Kram

Petra

Möte med människor.

Så mycket denna resa innefattar. Möten med olika sorters människor får mig att öppna både ögon och sinnen. Jag hoppas att jag lär och tar ut det som får mig och min familj att leva i lagom harmoni och balans. Många möten chockerar och ibland har jag lust att både ruska om och vråla till personer som bara slösar sitt liv på bitterhet, skitprat om andra eller snålhet som får en att inte leva. 

Den intensiva dag som blev igår vid försäljningen av pappas konst och deras bohag gav en bergochdalbana i möten. Låter det i dag sjunka in.....

Tog i dag mig också modet att våga möta någon som inte gillat artikeln i tidningen. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att denna resa också gett mig styrkan att våga en sån sak jag har inte längre något att förlora.

I dag är jag fruktansvärt trött, helt slut i både kropp och själ.

Men...

jag Är STARK!

och det är så skönt och bär oss framåt lite till!

Kram på er

Petra

Här kan ni läsa artikeln:

http://www.dt.se/dalarna/falun/sista-vernissagen-hos-bengt

När man minst anar...

Har tagit oss igenom en intensiv vecka. Vid varje avbockning vi gjort har jag känt mig stolt och ganska lättad. Tycker att jag kan känna livet igen allra helst i lyckan av vår baksida, vårat spa och tillflykts oas. Från egentligen ingenstans idag kommer så ett ras med dunder och brak. Tårarna sprutar och plötsligt sitter jag där nere utanför mina föräldrars hus och bara gråter. Ibland blir dessa händelser starka då man inte riktigt är med på det själv. Men ser jag det utifrån så kan jag förstå att någon reaktion faktiskt är mera sund än knasig efter denna vecka, men jag är ändå inte beredd. 

Var så rädd i tisdags vid efterlevande samtalet att kliva innanför väggarna på lasarettet igen. Men det gick. Gruvade mig fruktansvärt för skolavslutningen som förra året bara var en enda mardröm. Men det gick. 

Påminns alltför ofta numera också om en chockartad upplevelse vi genomgick mellan dödsfallen. Behöver nog ta tag i även den...

Nej nu ska jag koppla av med lite fotboll.

Frankrike-Honduras

Kram

Petra

I morgon är det dags..

En dag som funnits i bakhuvudet till och från i 3 månader nu. Efterlevandesamtalet till palliativa vårdavdelningen är i morgon, på Manges födelsedag. Tankarna är kluvna, ska bli fruktansvärt jobbigt men också skönt att få dela dom tankar som kommit på kvällar, i bilen, i drömmarna på natten, mitt i maten....

Satte mig i fredags för att skriva ner pappas två sista veckor i livet. Behövde få allt på plats så att jag inte missar något. Ska inte dit ensam J och min M ska med men det mesta i kontakten med sjukvården gjorde jag på slutet med pappa. Det är SÅ många missar som gjorts som behöver läggas på bordet. Hans sista dagar hemma är inga trevliga minnen. Svåra smärtor och en exploderande cancer men utan något som helst nätverk av läkare och inga extra vidbehovs morfintabletter med hem....

Som dag och natt mot mammas nätverk av vård i hemmet och möjlighet till dygnet runt rådfrågning för oss anhöriga.

Känner mig rätt trött och energilös igen, det tar...

Våndas också över en mycket annorlunda skolavslutning.

Förra året blev för oss "minnesvärd". Isak som slet sista terminen och fick sen i kyrkan utmärkelsen klassen kämpe med stipendie. Första ggn pappa någonsin varit med, många tårar, mycket känslor. Kvällen sen blir en mardröm på många sätt och på natten tar sen ambulansen med pappa.

Tycker just nu att alla har en mormor som fyller år eller att åka till eller som sitter där leende på skolavslutningen. För oss är det mycket tomt...

Kram

Petra

Ännu en annorlunda sommar.

Man försöker verkligen glädjas åt årstiden och ljuset men det går inte att blunda för att mycket är nu annorlunda. Inser att det är bara att ta sig igenom och låta tiden forma om en vardag igen. Det är såååå mycket jobb kvar, så många beslut. Vi är duktiga på att hjälpas åt och ta en sak åt gången. Men vissa dagar ser & tänker man på allt som är kvar att göra och då kommer klumpen i halsen. Det blir ingen ledig sommar i år heller så är det bara och det Är tung. Förra sommaren hade vi äntligen ordna oss mycket ledigt men då övergick det till att vara på lasarettet. Självklart är man tacksam över ledigheten så att man fick vara med mamma så mycket det bara gick! Men batterierna har stått utan laddning i några år nu....

Vi fick absolut en fin vecka på Rhodos men väldigt annorlunda. Den gav möjligtvis lite vila i huvudet men någon ny energi - nej. Det sköna i det hela är att vi öppet kan prata om det och känna att man inte är ensam att känna så.

Tar emot något men här kommer en "To do list"

Gå igenom all konst inför midsommar.

Göra i ordning för den årliga utställningen på midsommardagen.

Fylla på loppisen.

Köra möbler till sommarstugan.

Städa i Lurudden.

Ansöka om att sprida pappa.

Komplettera uppgifter om mammas spridning.

Få tag på markägarna.

Ta bilder till kommun på sommarstugan för uthyrning.

Städa ur huset.

Hitta någon som vill hyra.

Försöka ordna med museet. 

Sälja a-forden.

Plocka ur ladan.

Klippa gräs & köra tippvändor.

Det är det första som kommer upp i skallen.....

På det ska man balansera att allt startade på sommaren och jag ser redan nu hur tungt det kommer att bli när äpplena kommer på plats. Som hon plockade för att sen safta & sylta.... med musiken i rullatorkorgen. Min mamma var frisk och jobbade än...plötsligt stod hon där med rullator, döendes. Från en dag till en annan.

Vill bara tala om min stolthet i att det förra inlägget är det min bästa Mangemange som skrivit. Det bor mycket i oss alla. Vi saknar, enormt.

Kram

Petra

Ett sista farväl!

Ett sista farväl

Den svarta kistan stod där längst fram i bystugan. Den lokalen som egentligen var en samlingslokal för byns aktiviteter och privata arrangemang. Men vad var då detta om inte en privat tillställning
.

Kistan var mattsvart efter ditt önskemål. Det hade du bestämt bara några dagar innan du somnade in. Marie från begravningsbyrån var på besök hemma hos dig i vardagsrum där sjuksängen stod mitt på golvet. Ni pratade om döden och dina känslor inför det som komma skulle. Du frågade Marie om begravningar i allmänhet och Marie berättade om Puttes begravning att den var så fin och ståtlig med en blanksvart kista efter hans önskemål. I samma stund som ordet blanksvart lämnade Maries läppar så tändes dina annars så trötta ögon. Kvick i tanken var du fortfarande.

-Då vill jag ha en mattsvart, kan jag få det? Utbrast du med en slags lycka och entusiasm i tonen.

Vi andra som fanns i rummet log och kände tillsammans med dig att en till bit föll på plats.

Visst går det att ordna, svarade Marie och du såg så nöjd ut och tittade på oss andra runt sängen med lycklig min. Ja så lycklig man kan vara i den situation som du var. Var glad åt det lilla var något du ofta påpekade åt andra och något du var en mästare på, att se positivt på saker så som en kista i rätt färg för dig.

-Det blir väll fint? Frågade du oss andra.

Kistan var dekorerad med endast naturens enkla verk så som mossa grenar samt stenar från Udden ditt och Bengts paradis. Plockade av Lisa, som snart skulle förlora sin mormor.

En stor förlust för er båda. Din för att du inte kan följa hennes resa fram genom livet, bara en så enkel sak som när hon kommer att tappa sina första tänder eller ta del av hennes funderingar om livet och världen. Eller som Lisa som inte kommer att få sova bredvid mormor och vakna upp vid sommarstugan och få frukost på verandan i morgonsolen samtidigt som mormor berättar något spännande. Då Lisa med stora ögon och öron lyssnar imponerande på dig. En sådan där stund som bara en mormor och ett barnbarn delar och som de aldrig skulle glömma.

Musiken hade du noga valt ut samt vilka som skulle närvara, du ville just att detta skulle vara en privat stund för dina närmaste och i en lokal som tilltalade dig.

Där satt vi nu, de 23 lyckligt utvalda. Och lyckliga skall vi vara då vi fick vara just de som fick ta farväl av dig en sista gång. Så var du i livet, valde noga vilka som du tog extra till ditt hjärta.

Det stora hjärtat som tycktes värma så många, alltid ett lyssnande öra och en värmande hand. Aldrig ett dömande ord utan noggrant övervägande. Aldrig påverkad vad andra tyckte om någon utan bildade sig alltid en egen uppfattning. Alltid frågvis och nyfiken på människor och livet. 

Men det var bara dessa 23 som du valt att ha vid din sida vid ditt sista farväl. Jag tror att din känsla var att du satt där bland oss andra och tog del av stunden.

Känslan i rummet var inte så spänd som man kan förvänta sig. Det låg ett lugn och stillhet i rummet som var något så kärleksfullt att bara du kunde ha lagt det där.

Din stund som du regisserat så väl. Din stund som du inte fick ta del av.

Manne, Manne hoppas att det blev som du tänkte dig?

För oss andra blev det, det finaste vi kunde ge DIG.

Kind mot kind

Mangemange

Gott och blandat

Är just nu lediga och i en innebandycup över helgen. Mitt i allt hamnar man på cancerfondens sida.... det är verkligen så livet är just nu. När det ploppar upp så tillåter jag det att göra det en stund även om det gör ont. Behöver landa och se hur andra tagit sig framåt igen, även om jag vet att man gör det. Det har ändå varit många båda nya och repriser i tankar efter den städvecka vi hade för en vecka sen. Pratade med min syster häromdagen och vi känner båda att vi på någotvis fortfarande är i en form av chock, allra helst runt mamma. Läser på cancerfondens sida att man omkring tre månader efter dödsfallet hamnar i den mest känslomässigt svåraste perioden. För oss dog pappa precis då.... . Undra på att man ligger back, även om jag inte menar att allt ska ske på exakt tid men jag tror man förstår mina tankar. Alla sörjer naturligtvis på sitt sätt och med olika tidsperspektiv. Vi har en bit kvar i resan..

Kopierat från cancerfondens sida:

När min fru dog kom det som en chock fast jag visste att hon var sjuk. Nu har det gått fyra månader och jag borde väl börja kunna acceptera det som hänt. I stället känns det ännu mer ofattbart och fruktansvärt nu än strax efter dödsfallet. Hur kan det vara så?

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att bearbeta. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåraste perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över, omkring tre månader efter förlusten.

Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning. Det kn vara så att vänner och andra närstående inte lägre har den sörjande i fokus. Man hör av sig mer sällan, vilket bidrar till känslan av ensamhet.  

Tidsaspekter 

Hur lång tid brukar det ta innan man har kommit igenom sorgen?

Det varierar mycket. Men för de flesta tar det betydligt längre tid än de själva väntat sig eller vad omgivningen tror. Det är vanligt att det dröjer ett eller två år innan man känner sig redo att gå vidare i livet.

Det första året efter dödfallet kallades förr sorgeåret. Under det året måste man för första gången gå igenom allt utan den döde, det man brukade göra tillsammans vid olika tillfällen på året, födelsedagarna, helgerna, semestern med mera.

Årstidernas olika lukter och ljus påminner om hur det var ett år tidigare, då den närstående fortfarande levde. Många gånger är dessa minnen jobbiga om en längre sjukdomstid föregått dödsfallet. Detta år kan vara den allra tyngsta tiden, sedan kan det sakta börja bli litet lättare.

För en del kan det andra året kännas svårare, speciellt om omgivningen förväntar sig att sorgen ska ha ”gått över”. Alla måste få den tid på sig att sörja som just de behöver.

Sorgen går inte över, men man lär sig att leva med den.

Nu ladda för att Isaks lag spelar semifinal på em!

Kram Petra