Så kom vi fram till dagen då det är dags att ta farväl av Gammel Gunnar som barnen säger. Båda våra barn ska följa med och jag hoppas att jag är en stark mamma som hjälper dom att göra det bästa av denna erfarenhet. Vi vet att det kommer en till och dom behöver veta hur det går till. Livets hårda skola...
Men det är heller inget man kan blunda för eller försköna för dom för ingen vet vad morgondagen har att bjuda på.
Men jag har en stor klump i magen och tankarna snurrar nog ändå. I April månad för ett år sen så rasade isak i skolan och deras påsklov blev en tur till Sahlgrenska. På väg mot jobbet i går minns jag plötsligt hur vi var på väg mot operation och hur jag och Lovis sagt till sköterskan att vi bara vile vara med en bit för att kunna säga hej då. Men plötsligt befinner vi oss i rummet där han ska sövas och jag känner hjärtat slå (det gör det även nu). Jag kan inte heller bli hysterisk och säga Här ville vi inte vara, vill inte göra barnen oroliga. Så där står vi alla tre och tittar på Isak som somnar in....
Nej nu måste jag väcka min familj och göra oss klara för kyrkan.
Kram Petra
